Regional Champs! That’s Wazzup!

Återigen har det gått lite för lång tid mellan inläggen, så jag tvingar mig själv att skriva ett nytt.

Skolan är verkligen seg just nu. Nästintill alla Seniors är iväg på sina ”Senior May Projects” som liknar praktiken man har i Sverige i 8an och 9an. Det betyder att de flesta har haft sina sista dagar i High School någonsin, vilket såklart är väldigt skoj för dem. Själv har man ju ett helt år kvar, men okej då. I vilket fall så är de flesta av mina klasser halvtomma nu, och det är inte mycket till skolarbete att snacka om. Bortsett från American Literature då som är en Junior-klass. Mr. Linder tvingar oss att jobba in i det sista, och just nu håller vi på med det mest värdelösa från mina ögon sett: College Application Essays. Vi tränar helt enkelt på att skriva ”College Apps” som de flesta kommer spendera hela höstterminen med. Jag är ju så lyckligt lottad(?) att vi i Sverige endast söker på våra betyg. Därför känner jag att den enda nyttan jag har av detta är att förbättra min förmåga att skriva berättande. Men det gör jag faktiskt i praktiskt taget allt vi gör i den klassen.

De gladaste nyheterna är alldeles fräscha. Vi hade igår kväll Regional Championships i Track & Field, och jag var uppskriven till en gren: 4x400m. Gårkvällen var extremt regnig och det åskade som bara den. Det betydde att varenda gång det åskade så var de tvungna att ta ett uppehåll på 20-30 minuter. Det fortsatte under hela kvällen i spöregn, och efter att ha spenderat 5 timmar på plats utan att ha fått springa så får vi runt klockan 11 reda på att de skjuter upp de sista 5 grenarna till morgonen därpå. Jag var minst sagt förbannad eftersom jag redan hade betalt för den resa killarna i dormet skulle göra till Cedar Point(Roller coaster capital of the world) idag lördag. Istället tvingades jag glida ut till ett disigt track meet klockan 9 på morgonen.

Men trots detta så vart det en väldigt lyckad dag. Förutsättningarna inför loppet var såhär: De lag som placerar sig etta och tvåa direktkvalificerar sig till State Championships 5e juni. Om något lag utöver det skulle springa under 3:30.2 kvalar de också in till tävlingen. Vår lineup var som följande: Amrit Trewn på första sträckan, Mark Barnett på andra, Jag på tredje och segraren i individuella 400m från kvällen innan Zander Tallman.

Vi var grymt taggade, och hoppades på en tuff kamp på Avondale. Och en tuff kamp skulle det bli efter att Amrit sprungit en heroisk förstasträcka på 51.7 sekunder. Trots det var vi bara tvåa. Mark tappade lite på ledaren, men vi höll andraplatsen i ett säkert grepp. Mark’s tid blev 53.7. När jag fick batongen så var mitt enda mål att komma ikapp killen framför som hade ett försprång på cirka 5-10 meter. Jag visste dessutom att sålänge jag var ikapp honom när jag växlade med Zander så skulle det bli seger. Och visst fan lyckades jag komma ikapp och dessutom passera killen innan växlingen. Zander gjorde ingen besviken utan avslutade med en tid på 48.5. Själv sprang jag 53.5. Vi är alltså regionsmästare på 4×400 meter och är kvalificerade till State Championships som tredje- eller fjärdeseed med en tid som lyder: 3:26.54(Vi sänkte vårt rekord med nästan 10 sekunder på två veckor).

Eftersom säsongen har varit såpass lyckad så funderar jag på att fortsätta med friidrottandet när jag kommer hem igen. Det skulle vara väldigt skoj, och om jag får tid att bygga lite muskler så kan jag nog kapa en hel del på mina tider. Riktigt roligt!

Visst ja! Pappa, en tjej vid namn Jemma i vårat lag hade sin farsa på tävlingen. Han kom fram till mig och frågade: ”Are you Max?”.. ”Yeah”.. ”I saw your name on the roster. I think i went to school with your dad!”. Så i vilket fall så skulle jag hälsa från Tom Howlett om du kommer ihåg honom. Du lär träffa honom på Reunionen ändå. Lite skoj.

Den 9e juni är det prom, och jag har fixat en date vid namn Ariel. Hon är väldigt trevlig, och ser verkligen inte illa ut om jag får säga det själv. Dyrt som fan är det dock att gå på festen eftersom killen helst ska betala för tjejen också: 110$ är totalen för biljetterna. Tydligen spenderar skolan $18.000 på prom, så de måste väl försöka tjäna tillbaka lite pengar. Inte för att jag har någon aning hur man kan spendera så mycket på en fest, men det lär nog bli riktigt underhållande. Den infaller alltså på samma dag som Pappa och Fanny kommer över för att hälsa på(två dagar innan graduation).

Det börjar verkligen dra ihop sig nu och det är vääääldigt blandade känslor. Jag kommer absolut att sakna det här stället, och inte minst alla polare man skaffat här. Men på samma gång ska det ju så klart bli kul att komma hem och träffa familj och vänner i Sverige igen. Trots det har jag svårt att se allt för positivt på min hemresa. Hoppas att jag blir varmt välkomnad när jag kommer hem bara.

Hmm… nu pladdrar jag bara på. Jag ska väl runda av det här så smått. Visst ja, jag slog personligt rekord på 100m med nästan 4 tiondelar häromdagen. 11.65 lyder det nya rekordet, och det är verkligen inte illa.

Ett par bilder blir det väl, men inte allt för mycket. De flesta är av ganska låg kvalitet, så jag ber om ursäkt för det.

Hojung, Jag och Gun

Hattie

Gruppfoto med en stor del av laget

Amrit

Zander

Vädret samarbetade verkligen inte med oss

Amrit

Himlen var extremt tuff ett tag

Wings, Soccer and Chilling

Hej! Idag är jag på glatt humör, så jag passar på att skriva ner lite tankar och händelser innan det slinker ur minnet.

Tiden sedan det senaste inlägget har dominerats av ett par intressanta, sportrelaterade händelser. Till att börja med var det Track Meet i tisdags, borta mot Lutheran North. Sol blandades med moln och regn, men det var ändå relativt kallt hela dagen. Resultaten uteblev i mina grenar p.ga. lite olika anledningar. Bland annat funktionärs-”fuck up” och en långsam bana. Det gick inte dåligt, men jag slog inga personliga rekord(även om jag blev delad totaltvåa i 100m på 12.11). Vi förlorade även meetet i totalsammanställningen.

Veckans höjdpunkt inträffade i torsdags, och det var något som jag längtat efter i hela mitt liv: Jag gick på NHL-match!! Det har alltid varit en dröm att få se en Red Wings match live, och det gick i uppfyllelse. Om ni kommer ihåg ett väldigt tidigt inlägg då jag träffade en viss Red Wings-back på flygplatsen, så kanske ni kommer ihåg att jag gav honom ett löfte: att jag skulle se en match innan jag åkte hem. Nu är det ju slutspel och Detroit var illa ute(0-3 mot San Jose i bäst av 7), så det här var möjligen sista chansen för mig att få se en match. Så när jag blev bjuden att haka på så tvekade jag inte länge.

Fick berättat för mig att när farsan var här så var han faktiskt på invigningsmatchen av Joe Louis Arena, vilket ju är extremt coolt. Så nu fick Sjöström nr. 2 besöka arenan, och det kunde inte varit härligare! Jag vart som sagt bjuden till att gå på matchen eftersom en grabb från min matteklass, Zach, har säsongsbiljetter, Och vi snackar en hel del hockey under lektionerna. Matchen var i alla fall allt jag kunde önskat mig och såå mycket mer. Svenskarna i laget dominerade, och matchen slutade 7-1 till Detroit efter att Johan Franzén gjort 4 mål och två assist. Jag fick stämpeln ”Swedish good luck charm” och blev inbjuden till en eventuell ny match. Tyvärr blev Detroit utslagna igår kväll, så det blir inte mer än så. Fast det gör mig inte allt för mycket eftersom matchen jag såg var så underbar.

Idag var det ju sista omgången i engelska Premier League. Så de fotbollsintresserade killarna i dormet kom till mitt rum och kollade på Chelsea’s avslutande match. Vi var runt 7 pers som såg Chelsea totaldominera Wigan och vinna med 8-0(!). Det var väldigt trevligt eftersom Ken(Hong Kong) är stort Chelsea fan. Lite bilder därifrån kommer upp.

Efter det gick vi ut och lirade fotboll i ett par timmar, varpå vi bara låg och chillade i gräset under sommarsolen. Otroligt skönt, så idag var en utav de mysigaste dagarna på ett tag.

Det blir en del bilder idag, så det kan ni gotta er i!

Ha det jättebra allihopa, så hörs vi snart igen!

Mr. Hancock @ Senior Poem Dinner

Zach & Genco

”The Joe”

Hattrick av Franzén.. Kepsar på isen

Hattrick av Franzén.. Kepsar & bläckfisk på isen

5-0 efter första. Nabokov under 50% räddningsprocent!

Kerrington

Pakistan, USA, Tjeckien, Tyskland, Hong Kong, Sverige, Thailand.. Mångkulturellt

Happy Ken & Ondrej

Moh & Fehan

Mindre än 2 månader kvar!

Oj satan vad länge det gått mellan inläggen nu. Ber om ursäkt. Det har hänt en del sedan sist, inte minst inom track & field.

Börjar väl med det roligaste, vilket såklart är att tracksäsongen drog igång på riktigt med ett par tävlingar. Vi har faktiskt hunnit med 4 ”meets” så här långt, och resultaten får jag vara nöjd med. Första meetet var mot Lutheran Northwest(och två andra skolor, fast vi tävlade hos LNW), och vi lyckades plocka hem totalsegern med cirka 10p försprång(inte supermycket). Jag sprang 100m, 200m, 4×100 och 4×200 och gjorde det bra för att vara första tävlingen. Mina tider vart:

• 100m: 12,21
• 200m: 25,7
• 4×100: 49,något.. här är det svårt att få en bra tidtagning för varje person eftersom man börjar i fart och springer lite olika långt beroende på var växlingen är. Men jag hade nog bäst sträcka ändå.
• 4×200: Samma sak här, och jag tror att det blev runt 1:49.

Som ni kan se så var det rätt bra. Både 100m och 200m tiderna var tredje bäst i laget.
Nästa meet var emot Lutheran Westland och två andra skolor. Här vart jag inslängd i tre olika stafetter, så den enda individuella gren jag gjorde var längdhoppet. Men längdhoppet gick inte allt för bra då mina ben började smärta nästan direkt. Stafetterna gick rätt okej, och vi blev 2a i alla tre. Jag var nervös inför 4×400 eftersom det är den sista grenen i tävlingen och vi bara var 2 poäng efter. Så om vi hade vunnit den grenen hade vi vunnit tävlingen. Jag hade första sträckan och skapade en fin ledning inför nästa sträcka. Men tyvärr lyckades inte mina lagkamraten hålla ifrån.

Men tanke på de bra resultaten från de två första meeten så vart jag uttagen till laget som skulle springa i ”Greenhills invitational Relay”, vilket betyder att bara några fick åka och det bestod av bara stafetter. Två olika grenar vart det(4×200 och Sprint Medley), och det gick riktigt bra med tanke på att det var runt 8-9 andra skolor med. 4×200 kom vi trea i, och spring medleyn(200-100-100-400, jag sprang första 100 sträckan) vann vi. Det betyder att jag plockade hem två medaljer som sitter här på skrivbordet. Totalt kom vi tvåa. Stor succé!

Idag hade vi vår senaste tävlingen och jag var anmäld i 4 olika grenar: 100m, 200m, 4×200 och 4×400. Det gick fint och jag lyckades plocka personliga rekord i både 100(12,15) och 200(24,5 putsning med över en sekund! Bäst i laget idag.). Men höjdpunkten var dock 4×400, vilket skulle bli något speciellt eftersom vi hade en extremt toppad uppställning. Den bestod av mig, Amrit(senior), Mark(senior) och Zander(senior), som idag sprang sin individuella 400m på 49,5 vilket är den bästa tiden i HELA STATEN MICHIGAN i år!! Han är helt otrolig och vann sitt heat med nästan 6 sekunder.

I vilket fall var jag på andra sträckan och skulle försöka hålla kvar vår minimala ledning efter förstasträckan. Jag tror att gick ut lite för långsamt och efter första kurvan kände jag att han började knapra in ledningen, så då lade jag i nästa växel och drog ifrån honom. När jag sedan växlade fram till Mark så hade vi en rätt fin ledning. Zander satte spiken i kistan och spurtade hem vinsten med en tid på 3:36. En mycket bra tid med rum för förbättring. Tydligen ska vi ha en bra chans att slåss om vinsten i regionsfinalen senare i vår.

Om vi flyttar över till skolan så ska det väl sägas att jag verkligen börjar slacka med läxor och skolarbete nu. Jag har inte mycket ork eller motivation, så det är en del läxor som inte blir gjorda. Till exempel skriver vi just nu en uppsats och den kontroversiella boken ”Beloved”. Den är ca. 330 sidor lång, men efter 50 sidor slutade jag läsa. Helt ärligt talat är det den tråkigaste och svåraste boken jag (inte) har läst. Så uppsatsen som skrivs nu skulle kanske varit lättare att skriva om jag läst boken, men jag har till på måndag att skriva klart och det lär inte vara några probs. Det var verkligen värt det.

I torsdags var det årets största dag för alla juniors här på skolan. Det var en ceremoni som kallas Passage of Leadership för killarna och Junior Ring Ceremony för tjejerna. Konceptet är helt enkelt att seniorklassen ska lämna över sitt ledarskap till klassen under. Det innebär att våra class officers lämnar över en bok till junior class officers. Därefter presenteras alla Juniors, får en liten medalj eller whatever utav någon som står dem nära. Det kan vara en nuvarande Senior, en Alumn eller en lärare på skolan. Trevligt nog så fick jag faktiskt presentera Ondrej, som ju är junior på skolan. Det var en lång men mycket trevlig ceremoni.

Lite hjärnsläpp just nu.. kommer inte direkt på något mer att skriva om, vilket är okej antar jag. Men jag är säker på att det hänt annat sedan sist. Whatever, det får räcka såhär. Jag har dock en del bilder denna gång!

Fick reda på att Pappa och Fanny kommer över och hälsar på i tid till graduation. Jätteskoj!
Ha det bra allihopa!

Stephan

Christiaan, aka ”Frenchie” (Han hatar när man kallar honom det :P)

Anthony

Ondrej, Gla, Jag, Joachim, Moh, Ken och North

Hojung, Ondrej, Kerrington, jag och Gun

”You don’t know the risks!”

Nu har det gått lite för lång tid mellan inläggen. Så även fast jag varken har ork eller vilja att skriva så tvingar jag mig igenom en uppdatering.

När jag senast skrev så var inlägget extremt negativt vinklat, och med all rätt om jag ska vara ärlig. De resterande dagarna/veckorna utav lovet var relativt innehållslösa och bestod till största del av sömn, facebook, laptop, tv och en jävla massa film. Ett lugnt lov alltså, vilket väl är rätt skönt som lov hemma i Sverige. Men nu när jag har så kort tid kvar i staterna så vill jag ju bevara så mycket som möjligt, och därför kändes det som ett riktigt slöseri av värdefull tid här i USA. Levnadsförhållandet hemma hos familjen fortsatte i en ganska dyster ton, men jag gjorde allt för att hålla mig ifrån Sue under lovet. Hon gick mig på nerverna så grovt, och som en väldigt tävlingsinriktad individ så tvingades jag in i många våldsamma diskussioner/gräl med henne. Alltid skulle hon ifrågasätta och motsäga det jag sade, vilket i längden drev mig till vansinne.

Ett exempel på det ovanstående var när vi satt i bilen på väg till bion för att se Alice i Underlandet(riktigt trevligt film förresten). Utan någon förvarning slängde hon fram ett idiotiskt påstående: ”Everyone on Facebook is stupid!”. Det var det hon sade, bokstavligen. Självklart var jag tvungen att fråga varför hon skulle säga något sådant. Och svaret jag fick var att bara idioter skulle vara så dumma att de lägger ut så mycket personlig information om sig själva som alla kan ta del utav. Det kommer man bara ångra i framtiden. Jag höll med om att det är lite riskfyllt, men att det är en risk många väljer att ta. Dessutom kan man ju faktiskt reglera sekretessen på Facebook. Då fick jag svaret jag fått så många gånger under lovet, en mening som jag blir galen på: ”You don’t know the risks!”. Varenda jävla gång som jag talade om ett ämne som hon inte höll med om skrek hon(det är sant, hon skrek varenda gång) att jag inte vet om riskerna. Det är så otroligt förnedrande att få höra det, för det bevisar ju hur lite respekt hon har för en. Jag känner mig verkligen som en unge när jag får höra att jag är för ung och dum för att förstå att det jag gör på facebook kan läsas av andra. Och det jag försökte förklara för henne var att jag vet om vad som kan hända, men det är något jag är villig att riskera för att jag känner att jag är smart nog med vad jag låter andra ta del av. Som ni nog förstår så är det svårt att argumentera när jag får samma svar tillbaka. Så denna diskussion slutade i höga skrik fram och tillbaka följt utav en otroligt spänd tystnad under resten av turen.

Som sagt, resten av lovet var inte allt för händelserikt så jag tänkte gå in på friidrotts-snacket nu. Jag har ju tidigare nämnt benhinneinflammationen som har varit ett extremt irriterande och skrämmande problem för mig. Och jag tänkte ju använda lovet till att få lite välbehövlig vila för mina ben. Det verkade snabbt fungera bättre än jag hoppats då smärtan bara efter ett par dagar verkade som bortblåst. Så när jag köpte mina nya löpskor så var jag väldigt hoppfull att jag skulle kunna springa säsongen utan framtida problem. Tyvärr hade jag fel. Det visade sig relativt snabbt efter att jag köpte skorna och provade dem att det här inte var ett snabbt övergående problem. Skorna var alltså inte den enda orsaken. Eftersom jag har väldigt speciella fötter så fick jag bra med hjälp att prova ut ett par skor som skulle fungera väl med mina extra breda, hårt överpronerade fötter. Och visst sitter skorna bra, men smalbenen smärtade lite smått igen.

Så jag kom tillbaka till skolan efter lovet med en gnutta tveksamhet rörande löpningen. Träningarna drog igång på tisdagen och det blev rivstart från första början. Jag måste erkänna att det inte kändes allt för dåligt under träningens gång även om jag definitivt kände av problemen. Men det var på onsdagens träning som det förvärrades. Då övergick det från sprintträning till andrahands-grenarna(längdhopp/höjdhopp). Det visade sig att höjdhoppet utsatte mina ben för massiva påfrestningar, och vid slutet av träningen var det nästan olidligt. Därför kände jag att det idag var dags för att återvända till ”the trainer”, skolans sjukgymnast, för att få lite nya råd. Tyvärr fick jag höra lite samma sak som förra gången, att jag skulle göra lite övningar, lägga det på is och vara lite försiktig de kommande dagarna. Det var precis vad jag gjort under lovet. Problemet som jag ser det är att jag drog igång lite för snabbt igen.

Så med smärtan i benen kunde jag inte genomföra dagens träning vilket skämmer mig lite eftersom våran första tävling är nästa torsdag, vilket jag absolut inte vill missa. Något som gör det ännu värre är att jag faktiskt verkar vara top 2-3 i både sprinten och längdhoppet. Därför har jag lite förhoppningar att jag kan göra en riktigt bra säsong här förutsatt att en eventuell negativ utveckling utav benhinneinflammationen håller sig undan. Med detta i tanke så är min plan att gå väldigt lugnt på träningen imorgon, kanske till och med bara stretcha rejält, för att sedan vila 100% lördag, söndag och måndag(ingen träning) och gradvis jobba upp träningsmängden nästa vecka. Det jag hoppas på är att det ska lägga sig lite nu under helgen, men det är väl för mycket begärt.

Så här spenderar jag mycket av min tid just nu..

Jag måste nog runda av strax, men jag tänkte nämna att jag klippte mig sista dagen på lovet. Jag blev faktiskt riktigt missnöjd då frisören inte verkar veta hur mycket en inch är. Jag bad om att få behålla en hel del hår och hon förstod, men någon gång på vägen så bestämde hon sig för sin egen plan och plockade alldeles för mycket från skallen. Det kan väl bero på att tjocka idiotsonen i familjen tog mig och Joachim till sk. ”Great Clips” i affären Meijer(liknande Walmart). Så visst förväntade jag min inte allt för mycket, men det här var inte alls vad jag tänkt mig.

Frillan ovanifrån

Från sidan

Ett extra liten notering är att Gnaget är väldigt nära på att gå tillbaka till Elitserien i hockey igen. Vid seger mot Växjö på söndag så blir det klart. Det skulle vara helt sensationellt, så det hoppas vi verkligen på!

Dessutom ska jag passa på att skicka ett stort grattis till mamma som fyller 50 på lördag. Hoppas du har det jättebra i Barcelona!

Jag rundar av nu tänkte tillägga att om ni har några frågor eller funderingar som ni vill ha svar på så är det bara att fråga på i kommentarerna. Jag svarar med glädje.

Ha det jättebra alla!

Fan vad kul med lov!!! *ahem*

Hej hej. Nu är lovet igång, och i ärlighetens namn så hade det kunnat börja roligare.

Som ni säkert vet så fick jag istället för att åka till Florida följa med familjen Tarlé till Ann Arbor. Ifall ni vill ha mer information om varför så hänvisar jag till mitt förra inlägg. I vilket fall så kom vi fram i fredags och då drog allt igång direkt. Kvällen kom och vi hade inget att göra förutom att glo på tv och pilla med datorerna så vi tog kontakt med en polare. Devon, senior på Cranbrook, bor ca 45 minuter här ifrån och var uttråkad. Så hon och hennes polare Sydney bestämde sig för att komma över och se om vi bara kunde ”hänga” i krokarna ett tag. När de kom hit så låg familjen och sov, så vi tänkte att vi kanske skulle smita ut ändå. Fast Joachim var lite för skraj, haha. Så han väckte Sue(morsan) och frågade om det gick bra. Det blev ett kraftigt ”NO” rätt i ansiktet, och vi fick höra att vi var för unga. Tydligen är Ann Arbor en alldeles för farlig stad bestående enbart av packade collegestudenter, och vi ”ser ju bara ut som små barn”.

Självklart blev varken jag, Joachim eller Devon speciellt nöjda efter det här. De fick ta bilen tillbaka till Rochester, och vi tvingades stanna hemma. Inte mer med det trodde jag.. Fel. Morgonen därpå när vi åt frukost kom Sue in i köket och frågade om vi kunde prata om vad som hände kvällen innan. Visst, sade vi och hon slog sig ner mitt emot oss. Då började en uppläxning som fick mig att förlora allt hopp om ett någorlunda intressant lov här hemma. Hon förklarade för oss vad som hade kunnat hända. Vi hade ju faktiskt kunnat bli nedslagna, rånade mm.! Jag försökte förklara för henne att jag faktiskt är 18 år och inte någon unge som inte vet hur man beter sig. Hon hade också fått för sig att vi skulle ut på en collegefest i Ann Arbor. Jag har ingen aning om varifrån hon fått det.

Vi fick också berättat för oss att hon varit i kontakt med Mrs. Apsey som är ”international student coordinator”, eller något liknande, på Cranbrook. Sue berättade hela historien för henne och förklarade för mig att hon nu hade ”trust issues” med mig, och sade även ”I don’t know if this will work out”. Jag blev extremt förvånad och förstod inte hur hon tänkt. Strax därpå snackade jag med Devon igen och hon var minst sagt rasande på Sue, för tydligen hade hon ringt Devons mamma och förklarat att hon var påväg till collegefest i Ann Arbor. Detta var såklart inte sant, men Devon fick utegångsförbud för att hon varit i Ann Arbor utan tillåtelse, inget annat. Sue hade dessutom skickat ett mail till hennes mamma och förklarat att Devon visar upp ”riskful behavior” och också ifrågasätt mammans sätt att ta hand om henne. Detta gjorde de bara mer upprörda, så deras relation är inte heller så härlig just nu.

Efter allt detta hoppades jag bara att Sue skulle ta det lugnt ett tag. Men ack så fel jag hade. För igår var jag och Joachim trötta på att sitta inne med datorerna, så vi ville gå ut och lira lite fotboll och ta en promenad. Men eftersom ingen var hemma så bestämde vi oss för att lämna en lapp där vi beskrev att vi skulle vara tillbaka till 5:30 och hade våra mobiltelefoner med oss. Allt var planerat, och brevet formulerat, så att hon inte kunde bli arg eller finna några problem med vårat beteende. Så vi gick ut i ett par timmar och var tillbaka strax innan 5:30, och hon kom hem samtidigt som oss. Allt var lugnt, och vi åt middag tillsammans, ända tills i morse då vi hittade en lapp på köksbordet när vi gick upp. En bild på brevet kommer här:

Om ni inte kan läsa vad som står så skriver jag ner det här:

Dear Max & Joachim,
You must call me for permission to leave the house – just like at school- Yesterday you left a not which i thank you for however I need to know before you leave – not afterwards. I will appreciate your cooperation on the above.

Thanks!
Sue + Greg

Som ni kan se så vart hon inte allt för glad då vi endast lämnade en lapp på bordet. Och det är något ni måste förstå, de bor i ett väldigt lugnt familjeområde. Det är inte något innercity-ghetto med drugdealers och gäng som skjuter ner oskydliga på gatan. Jag är därför otroligt förvånad att de inte ens tillåter oss att lämna huset utan deras tillåtelse. Det är definitivt VÄRRE än på skolan. Så långt har jag trott att Cranbrooks regler inte kunde bli hårdare, men ännu en gång blev jag bevisad fel.
I brevet påstod hon att det var ”just like at school” , men på Cranbrook tillåts vi ju faktiskt att röra oss runt på campus utan någons tillåtelse(campus är gigantiskt), och det kan ju liknas vid detta område. Dessutom så är det faktiskt så att om ingen är ”on duty” på skolan så att man inte kan få tillåtelse att lämna campus så finns det ett ”emergency sign out-sheet” som man kan skriva på. Alltså: Om ingen är på plats så skriver man på en lapp att man sticker. EXAKT vad vi gjorde igår. Men men, hon tycker väl om att ha full kontroll på allt som pågår. Dessutom hunsar hon runt sin make och skriker på honom för minsta lilla sak dagarna i ända. Riktigt hemskt.
Kom nyss på något. Om jag får för mig att jag vill ut och springa ett tag så är jag alltså tvungen att ringa till henne och fråga om tillåtelse. Det är ju helt sjukt.

Lite gladare ska jag försöka göra det nu. I söndags kom jag och Joachim faktiskt iväg till Ann Arbor i ett par timmar, och vi vandrade runt på stan. Det är en mycket vacker stad som egentligen helt kretsar kring det gigantiska, gamla och mycket anrika ”University of Michigan”, eller ”U of M” som det kallas. Och eftersom det är en universitetsstad så är befolkningen mycket ung och allt är modernt och ”hippt”. Vädret var mycket bra, så vi kunde gå omkring ute utan att frysa. Vi gick runt i lite olika affärer och kollade runt på universitetet. Jag lyckades faktiskt shoppa lite kläder på eget initiativ. Otroligt, jag vet! Jag köpte en tröja, två schyssta t-shirts, ett skärp och en mössa för runt $100. Det är så otroligt mycket billigare här än i Sverige. En rätt bra dag alltså. Imorrn ska vi försöka ta oss tillbaka till Ann Arbor då jag måste köpa nya joggingskor. Jag hoppas att det kommer hjälpa mina ben-/knäproblem.

Förutom det består dagarna mest utav datorer, film och TV. Jag tvingade nyss Joachim att se på Ondskan, och han tyckte att den var mycket bra. Första svenska filmen han sett.

Jag har en hel del bilder att bifoga idag, och det kommer säkert bli ytterligare några fler när nästa inlägg kommer.

Ha det jättebra allihop, och fortsätt kommentera!

Drive through-bankomat

Frågade om jag fick ta kort på hans mustasch. :D

Fraternity med beachvolleyplan på tomten

Track & Pain

Hej allihopa!

Nu har track-försäsongen dragit igång, och vi har haft två korta träningar så långt. Det är en rätt stor grupp i laget, så vid träningarna delar vi upp oss i sprint, medel-/långdistans och kast. Sprintgruppen, som jag är del av, består av runt 20 pers skulle jag tro. Och från vad jag har sett så verkar jag vara bland de snabbare. Det är dock något som oroar mig ganska så rejält. Jag har börjat få problem med ben och knä. Först och främst så tror jag att jag ådragit mig benhinneinflammation då mina smalben är extremt ömma och är gör relativt ont. Utöver det så har jag börjat få känningar i mitt högra knä, vilket inte heller bådar så jävla gott. Fortsätter det så här så kanske jag inte ens kommer kunna springa i vår, och det skulle vara riiiiktigt tråkigt. Speciellt som jag verkligen sett fram emot det.

Jag var hos ”the trainer”(sjukgymnasten) idag efter träningen och snackade lite. Hon trodde också att det var benhinneinflammation och gav mig lite tips och övningar jag kunde göra för att stärka leder. Dessutom måste jag köpa ett par nya löpdojor eftersom mina gamla börjar bli slitna, och jag tror att de är en stor anledning till mina problem. Därför jag ska se till att komma iväg till någon löpaffär under lovet så att jag kan skaffa ett par som passar mig bättre. Så som det känns nu så är jag som sagt orolig för att det ska bli värre om jag fortsätter träna så här. Benhinneinflammation kan lätt slå ut en en hel säsong.

Andra lite mindre skojsamma nyheter är att jag nu vet var jag kommer bo under lovet: ”The Tarlé Family”. Det är samma familj som jag besökte under halloween, och det är verkligen ingen intressant/rolig grupp människor. Peter, sonen i familjen, är senior och är likt resten av familjen smällfet. Han är hatad av de flesta på skolan och han är bara allmänt jobbig och nördig. Fast som tur var så drar han till Kina över lovet, så honom slipper jag. Något som däremot gör vistelsen något bättre är att Joachim i alla fall också bor med dem, så någon har jag ju att spendera tid med. Jag är dock rädd att det kommer bli mycket tv-tittande och väldigt lite ”hitta på saker”. Detta baserat på mitt tidigare besök, min utvärdering av familjen och även Joachims erfarenheter. Och eftersom ingen av får köra bil så hoppas jag verkligen att de har cyklar eller något. Men om man ser till deras kroppsbyggnad så tror jag att oddsen är rätt höga.

De jag har berättat nyheterna för har uttryckt sina känslor på ungefär samma sätt:

Random Amerikan: ”So Max, what are you doing for spring break?”
Jag: ”Well, i was supposed to go to Florida with Connor. But that didn’t really…. work out. So now i get to stay with the Tarlé’s.”
Random Amerikan: ”What? Really? Oh my god,  i feel soo sorry for you!”

Lite småroligt att de flesta reagerar nästan identiskt. Men jag håller tummarna för att det inte blir så risigt som jag förväntar mig. Självklart är jag ju lite besviken eftersom jag ena sekunden skulle dra till Florida, och andra så blir det Ann Arbor. Aja, slutgnällt!

Fick idag tillbaka min 6 sidor långa analys av ett gäng Emily Dickinson-dikter. 89 vart det, vilket betyder A-. Något som jag är mycket nöjd med. Det ställer sig lite sådär härligt i kontrast med in-class uppsatsen jag skrev igår om boken Beloved. Eftersom jag varit relativt lat med min läsning så var jag ett par kapitel efter. Men som den duktiga student jag är så läste jag såklart igenom sparknotes kvällen innan för att uppdatera mig lite om vad som hänt. För er som inte vet är Sparknotes en hemsida med detaljerad summering och analys utav de flesta böcker som man kan tänkas läsa i high school och college.

Men tyvärr blev det inte som jag hoppats, och jag lyckades med bedriften att totalt floppa uppsatsen. Man skulle välja ut två citat, från en lista med 5, och därefter beskriva händelsen och använda minst en cross-reference(knyta tillsammans med liknande scen från boken). Det första citatet jag valde skrev jag runt 1½ sida på innan jag panikartat upptäckte att jag helt missförstått stycket, och skrivit om ett helt orelevant ämne. Jag försökte släppa detta och gå på nästa citat, men minutvisaren gick på högvarv och det var bara 10 minuter kvar. Smart som jag är så chansade jag lite på vad det handlade om och bullshittade(underbart verb) ytterligare en sida med skräp utan någon riktig relevans till ämnet. Så om jag ska dra till med en vild gissning så blir det väl kanske D- eller något liknande på uppsatsen. Helst av allt vill jag inte ha tillbaka den, men det tror jag inte att jag kan begära.

I övrigt måste jag nämna att Mr. Linder, engelskaläraren, bara blir läskigare och läskigare för varje dag. Först och främst måste jag nämna att han är homosexuell och djupt religiös. På grund av detta så lever han i celibat och har valt att inte skaffa pojkvän (nämner detta endast för att det gör de följande händelserna något mer obehagliga).
Okej, med det uppklarat så kan vi gå på det mer konkreta. Linder är en extremt emotionell man och har vid flera tillfällen gråtit under lektioner, vilket är väldigt underligt för oss elever. Utöver detta så har han en tendens att alltid röra vid folk. Ofta smyger han upp bakom en person och lägger händerna på axlarna och klämmer till lite. Mycket obehagligt.

En annan otrevlig historia hände för någon månad sedan då vi diskuterade en novell vi läst. Jag ställde en fråga, och för att demonstrera svaret på frågan så lade han sina händer över mitt ansikte. Lite konstigt, men inte så farligt kanske ni tänker? FEL! Problemet var att jag under ca 5 minuter suttit och stirrat på hans händer som är gula och fulla med sprickor och hål mm. Så när hans händer låg över mitt ansikte så kunde jag känna texturen av hans händer mot min hud och jag började rysa. Det var ungefär det sista jag ville känna i det ögonblicket.

Jag måste även nämna att Linder förra veckan berättade för klassen att han kvällen innan hade DRÖMT OM MIG!!! HUR JÄVLA OBEHAGLIGT ÄR INTE DET? Det är illa nog att han faktiskt drömde om mig, men var han verkligen tvungen att berätta det för mig? Det är är ett perfekt exempel på ”Det man inte vet lider man inte av”.

Och till sist så måste jag bara påpeka att Linder verkar något ouppdaterad på vissa områden då han  till exempel ännu inte vet om att Tjeckoslovakien splittrades för ca 20 år sedan, utan fortsätter säga att Ondrej är därifrån. Samma sak med Jugoslavien.Dessutom insisterar han på att så fort ett någorlunda krångligt(oftast inte) ord kommer upp att förklara för mig och Ondrej vad ordet betyder. Det faktum att han riktar sig direkt till oss bara för att vi är utlänningar är faktiskt lite förolämpande. Han har ännu inte förklarat ett ord på det sättet som jag faktiskt inte förstått. Men höjdpunkten var ändå idag då han sade: ”Max, Ondrej.. A zombie is a dead human who has risen from the other side. An undead.” Tack så mycket Mr. Linder, men om du inte är medveten så är vi 18 och har växt upp med tusentals zombiefilmer. Varför skulle vi inte veta vad det betyder?

Jaja, nu får det vara nog med snack om vår skumma engelskalärare. Det börjar dra ihop sig mot lektion nu, så jag knyter ihop säcken här. Jag har otippat nog ett gäng bilder från runt två veckor sedan. Vi var på köpcentrat Great Lakes crossing. Så det får bli ett par bilder idag i alla fall.

Ha det gött!

Ja, jag lever..

Okej, jag har inte haft någon ork allt att skriva de senaste veckorna, men jag slänger upp ett inlägg nu för att se om jag kan komma igång igen.

Det har säkert hänt en del de senaste veckorna, men just därför tänker jag inte ta med allt för mycket. Det skulle ta för lång tid.

Det viktigaste är väl egentligen att det börjar bli vår i Michigan nu. Idag var det nästan 15 grader i solen skulle jag tro, så vi gick ut och kickade lite fotboll med vår nyinförskaffade boll. Snön är inte helt smält, men det fungerade rätt bra ändå. Nätterna är kalla, men eftersom solen skiner såpass mycket under dagarna så lär den vara borta inom ett par dagar.

Nu börjar det dra ihop sig lite smått till track-säsongen. Vi har haft våra sista ”löptest” inomhus, och det slutade med att jag fick andra bästa tiden på både två och fyra varv, och tredje bästa på ett varv. Så det känns som att jag kommer kunna stå upp rätt så bra i sprinten. Tror inte att jag skulle orka vara långdistanslöpare. De måste springa så mycket längre, och det känns onödigt. Varför springa 3200m när jag kan springa 100 – right?
I vilket fall så är första träningen nästa vecka, och jag tror att det blir en eller två veckor träning innan spring break kommer. Vi ska bara komma igång lite, och se till så att alla är med på vad träningarna innebär. Det kommer bli rätt kul att få träna på riktigt igen. Saknade en sport att spela nu i vintras efter att fotbollssäsongen tog slut. Tråkigt bara att man inte kunde spela fotboll på våren också. Men att få åka iväg på lite ”track meets” lär bli härligt.

Appropå spring break så sket det sig rätt rejält med mina planer. Som jag skrev tidigare så skulle jag dra iväg till Florida med Connor och hans familj. Men tyvärr blev det inställt efter en liten.. incident. Han hade varit på någon mindre fest och varit lite överförfriskad när han kom tillbaka till skolan. Sign-in var inget problem, och han knallade bort till sitt rum. Men strax därpå kom en annan snubbe tillbaka som hade fått >lite< mer att dricka. Eftersom Mr. Hancock, Mrs. Keck(båda två är bland de strängare lärarna här) och en skolsköterska var på plats precis när han kom tillbaka så lyckades han såklart inte smita sig ur den knipan. Problemet var då att de visste om att Connor varit tillsammans med den här grabben under kvällen. Självfallet knackar de på Connors dörr och tvingar honom att blåsa. Han blåser positivt och blir utsparkad från skolan.

Som ni kan förstå så vart hans föräldrar inte allt för glada på honom, så resan blev inställd och jag har ingenstans att spendera mitt två veckor långa lov. Något som gör det hela något intressantare är att vi skulle ha lämnat in ett ”form” om vart man ska bo på lovet för över en vecka sedan. Vi har varit i kontakt med skolan, men har ännu ingen plats att bo. Förhoppningsvis löser det sig så att jag inte måste lifta in till Detroit och leta upp ett mysigt ghetto som jag kan flytta in i. Det skulle i och för sig vara mysigt det med. Men Florida hade vart nice.

Skolan går bra, blablabla – ingen bryr sig. Jag slackar mer och mer nu när jag vet vilka läxor och uppgifter jag måste göra. Så hur jag spenderar min tid under study hall har sett en stadig övergång från majoritet plugg till majoritet Facebook och annat skoj. Trots detta så håller jag höga betyg i alla ämnen. Känns mer och mer som svensk skola – hahaha.

Den här helgen har det varit musikaluppsättning på skolan, och på tapeten var ”Sound of Music”. Jag lyckades få tag på biljett till torsdagens show trots att alla var slutsålda. Och det var helt otroligt bra!!! Jag blev sjukt överraskad och det var bara underbart. Allt från kulisser till skådespel och sång var perfekt, och orkestern gjorde ett mycket bra jobb. Något som förvånade mig var hur bra alla kunde sjunga. Det var i alla fall en 20-30 personer som sjöng nästintill perfekt, och vissa kunde ta noter jag inte ens visste fanns. Självklart visste jag att det fanns begåvade sångare på Cranbrook, det är ju trots allt en väldigt artsy skola, men det här var en positiv överraskning. Det finns inte mycket mer att säga. Superlativen börjar ta slut.

Jag vet att jag har lite bilder från förra veckan eller förrförra.. eller när fan det nu var. Kommer inte ihåg. Men jag har inte laddat in de på datorn ännu, så de kommer kanske upp i ett inlägg inom ett par dagar. Så tills dess får ni vara glada att jag trots allt knåpade ihop ett inlägg. Ha det bra allihopa!

OS-Special

I och med att idag, måndag, var ”Presidents Day”(ingen skola) så har långhelgen dragit sig mot sitt slut. Helgen stavades O-S och var slapp men skön. Det var relativt händelsefattigt efter the snow day, så det finns inte heller allt för mycket att rapportera.

OS har dragit igång vilket kommer vara höjdpunkten de kommande veckorna. Nu har vi inga tv-apparater på rummet så det är inte alltid jättelätt att få tag på en sändning av något slag. I Marquis (sophomore-delen) finns det en stor TV, men tyvärr sitter det nästintill alltid 3-7 svarta grabbar och ser på basket eller någon annan skit. Så där finns det inte mycket lycka. Visserligen finns det två mindre TV-apparater i korridorerna här utanför, men de funkar ungefär 50% av tiden, och dessutom visar NBC inte alltid det man vill se – tacka vet jag SVT. Därför blir det ofta till att leta efter laggiga online-streams, men det funkar ibland det med.

Idag var det ju 10km för tjejerna så jag tvingade ett gäng att titta på. Ett par amerikaner, Ondrej och Joachim satt och såg på när Kalla körde hem guldet till Sverige. Något som jag blev galen på var att bildproducenterna i Vancouver inte gör ett rätt i sändningarna. Dessutom har NBC ca 6-7 reklamavbrott á 2-3 minuter i ett 30 minuters längskidlopp. Därför blev det mycket nagelbitande under reklamerna. Men det slutade ju väl ändå, och mitt första(inte sista) guldskrik ekade genom korridorerna.

Ondrej hackar just nu på mig eftersom Tjeckien ligger före oss i medaljtabellen(1 guld, 1 brons), men jag säger bara att han kommer få käka upp sina ord inom ett par dagar. Så nu är det bara att vänta tills vi plockat ett guld till, efter det kommer det inte bli en tyst stund tills OS är slut.

Något som är jävligt skönt är att tidskillnaden passar perfekt för oss. Vi ligger 3 timmar före Vancouver, vilket betyder att jag faktiskt hinner se det mesta viktiga, även på skoldagar. Tycker synd om svenskarna som skulle vara tvungna att gå upp runt 3-5 på natten för att se allt.

Visstfan, i fredags var det sk. ”Parents visiting day” vilket är något som kan liknas vid våra ”lördagsläsningar”, fast på en fredag då. Många föräldrar kommer till lektionerna och kollar på. Inget jag tackar nej till eftersom lektionerna på så sätt blir ännu slappare än vanligt. Dessutom kom Brad Vazales(Connors farsa) till Am. Lit lektionen såklart, så det var skoj att få träffa honom igen. Efter dagen blev jag utbjuden till en riktigt schysst italiensk restaurang utav de båda – väldigt trevligt. De är båda så jävla roliga.. inte en tråkig stund. Så det är bra att jag får hänga med dem under spring break. Btw.. de bjöd upp oss till deras hus i Petoskey om vi ville när antingen mamma eller pappa kommer över(vet inte riktigt hur det blir).

Nä, nu måste jag se till att få lite sömn. Det blir lite bilder denna gång faktiskt! Först är det några från Somerset, ett extremt fint köpcentrum. Jag, Joachim och Ken var där i lördags. Köpte ett par schysst jeans för $20 på urban outfitters. Riktigt bra pris. Sedan är det lite bilder från längdskidåkningen idag..

Joachim och Ken

Ken .. Duhh ;)

Random snubbe med vackert örhänge

TVn i Korridoren

Ondrej

Längdskidåkning

Snow Day!! Finally!

Hej igen! Ännu en vecka har gått så det är väl dags för ett nytt inlägg här på bloggen.

Nu kommer jag inte riktigt ihåg vad jag skrev senast, så jag måste ta mig en titt…
Okej, nu är jag uppdaterad på den fronten.

Det första jag har att nämna är väl att jag sprang löptestet förra onsdagen. Som jag nämnde så skulle jag springa 1 och 2 varv, vilket jag också gjorde. Tiden för 1 varv sänkte jag från 15.5 till 15.2, vilket ju är bra. Jag har numera tredje bästa tiden efter det att en grabb vid namn Kerrington Shields sprang på 15 blankt. Vilket var en sänkning från 15.7. På två varv sprang jag 31.8 vilket får ses som ett lyckat resultat eftersom jag tog ut mig rejält på första varvet och var totalt utmattad. Så där kommer jag nog kunna putsa några tiondelar utan större problem vid nästa tillfälle. Jag har dock tredje bästa tiden även där.

Träningen fortsätter gå bra och vi går till gymmet varje dag. Det är så mycket lättare att hitta motivation till det när vi har ett gratis, fullt utrustat gym på skolan. När vi dessutom är ett gäng som går varje dag så blir man nästan tvingad även de dagarna man bara vill sova. Löpträningen stannade väl upp lite nu i och med att vi fick en del snö som ligger kvar i spåret jag vanligtvis springer.

Det största jag har att berätta är väl att vi igår hade något som kallas för ”Snow Day”. Det är helt enkelt så att när det här i USA snöat så mycket och passerar gränsen för vad de tycker är ”för mycket” för att åka till skolan så stänger de helt enkelt ner. Jävligt underligt koncept eftersom vi i Sverige inte skulle tänka tanken att stänga ner skolor p.ga. lite snö.

Nu blev det i vilket fall Snow Day efter att det snöat ca 15cm(!) på en dag. Jag klagar verkligen inte, och det var ett uppskattat uppehåll mitt i veckan. Kvällen innan gick alla runt och hoppades, och det finns tydligen en del traditioner eller riter här på Cranbrook för att hjälpa snögudarna att ställa in skolan. Det inkluderar att dra på sig sin pyjamas ut och in, lägga en sked under kudden och att spola ner ett ägg i toaletten. Jag gjorde mig endast skyldig till det förstnämna, och tydligen fungerade det.
Dagen i sig spenderades mest i gymmet/gymnastiksalen(spelade basket)/källaren(pingis) – ganska slö dag.

Ikväll var alla trötta på att plugga så vi bad om tillåtelse att få ”studera” i Zanders rum. Fast istället blev det ett parti ”recreational Risk”(det var vad vi sa till kvinnan ”on-duty” när hon kom in i rummet). Nu har jag inte spelat risk på ca. 6 år, och det syntes då jag inte hade full koll på läget. Men jag var inte den enda, och jag lyckades nästan ta hem partiet, men stupade på målliljen och Zander kunde säkra segern. Det var kul att göra lite annat än att sitta på rummet under study hall. Vanligvis är det väl ungefär 50% facebook, 25% slösurf och 25% plugg under study hall ny för tiden – jag har inte riktigt orken att sitta och läsa dikter skrivna av Walt Whitman och Emily Dickinson.

Fortfarande tunt på bildfronten, ber återigen om ursäkt. Kameran ligger här praktiskt taget oanvänd och eftersom jag inte har något nytt att visa i rummet så finns det inget jag kan ta en bild på för tillfället. Tråkigt, eller hur?

Ha det bra allihopa och grattis i efterskott Paps, Mucke och Felix!

Korta shorts och Ping Pong

Tjenare! Sorry för att det varit tunt med  inlägg de senaste veckorna. Inte haft någon ork för det bara.

Nu har andra terminen som sagt dragit igång, och jag har en hel del nya klasser. Precis som jag hoppades så kom jag in i Nazi-klassen, och precis som jag hoppades så var Dr. Greenspan en helt jävla suverän lärare. Galet med inlevelse och passion, rolig som fan och bara en skön kille i allmänhet – definitivt mitt nya favoritämne. Utöver Nazi-Tyskland så har jag fått ny astronomi, för nu ska vi studera stjärnor! Vi är väl sisådär 5-6 pers som är kvar från planetary, och redan första lektionen var det lätt att urskilja ”the rookies” från de lite mer experienced:

Mr Higgins står framme vid tavlan och pladdrar på som vanligt. Jag och Devon diskuterar över om han skaffat  hårförlängningar för hans hockeyfrilla är nu dubbelt så stor som tidigare. ”Aren’t you going to take notes?” frågar han, varpå folk börjar prassla med sina väskor och håvar upp block och penna. Vi tar oss en titt runt i klassrummet och ser att de enda som har plockat upp sina anteckningblock är de nya eleverna. De har ännu inte fattat att det här är bland det lättaste de kommer att göra i skolan. Vi andra bara garvar.

Vi har nu också fått reda på resultaten i alla våra exams, och det vart väl inga stora överraskningar för mig. ”A-” i matte, vilket betyder att jag har fick just”A-” i terminsbetyg. På mina geografiuppsatser fick jag 88% vilket är ”B+” antar jag. Något jag är nöjd över med tanke på tiden jag lade ner på dem(A- termin). Astronomin och Comp. Sci fick jag ”A” i, båda två. Men det roligaste/mest underliga var definitivt American Literature. Jag låg innan mitt exam på A-, men jag var ändå lite skraj inför provet, som bestod av 3 delar(vocab, short story(analys) och en major essay). Vocab- och short story-delen fick jag A, respektive A- på. Men på uppsatsen fick jag D+(!). Hur fan det gick till har jag ingen aning, men efter att ha jämfört med andra i klassen så märkte jag att jag inte var den enda som fått det. Alltså inget jag hängde upp mig på. B- totalt på engelskaprovet betydde A- över terminen.

Jag fortsätter att träna frekvent vilket är viktigt inför friidrotts-säsongen. Gym varvas med löpning, och på onsdag är det löptest igen. Då ska jag prova på 200m också – senast var det ju bara 100m jag sprang. Vi hade dessutom ett möte för någon vecka sedan där vi fick lite info om säsongen och provade ut storlekar till våra outfits, träningskläder osv. Jag ser… verkligen… fram emot att dra på mig de där minimala shortsen som ser ut att vara tagna från OS 1976 eller så. Men allt för aerodynamikens skull, eller hur?

I lördags var jag tillsammans med Connor och flickvännen Dana hemma hos hennes polare Kat och hängde. Hennes hus är fanemig det värsta jag sett. Det ligger ca 2 minuter från skolan vilket betyder att det är ett jävligt fint område. Huset var i alla fall 4 våningar med källare inräknat. Antal rum gick nog inte att räkna – jag vågar nog inte ens gissa. I källaren hade de i vilket fall en gigantisk blue-ray projektor med en fet bioduk, så vi såg lite film såklart. Det fanns dessutom ett rejält air hockey-table och fotbollsspel. Jag visade såklart vem som var kungen på båda två. Därefter käkade vi lite pizza och så. Allt som allt en schysst kväll.

I söndags drog jag tillsammans med Ondrej till Target för att shoppa lite. Det var i första hand snacks som behövde införskaffas – förrådet höll på att tryta. Men till slut var det faktiskt inte all choklad och cola som var det bästa vi köpte, utan våra pingisracket! Sedan igår har vi spelat en hel del pingis och vi är ganska jämnbra. Mja, jag är nog snäppet bättre, men relativt jämna är vi. Jag förstår dock inte varför vi inte tänkte på att köpa det tidigare. Whatever, bra köp.

Om ni tycker att jag varit dålig på att uppdatera bloggen så är det INGET i jämförelse med hur dålig jag varit på att fota. Kameran har legat oanvänd sedan jullovet, så jag har tyvärr inget nytt att komma med. Jag ska göra mitt allra bästa för att ändra på det, men jag kan inte lova något.